Archive for January, 2014

Resan till Indien

Saturday, January 25th, 2014

Hej!

Nu har det varit stiltje ett tag sen jag skrev i min blogg men desto mer har hänt i min personliga agenda!

Resan till Indien i november blev någonting helt annat än jag hade föreställt mig! I min vision skulle jag få ”gotta mig ” i andliga upplevelser och höga medvetandetillstånd men – Icke, sa Nicke.

Tre dagar efter ankomsten till Oneness University, 9 mil från 5-miljonstaden Chennai, insjuknade jag i häftig diarrée, med ett blodtryck på 190/100, feber och en övertygelse om att slutet var nära, för mig personligen.

De hade en läkare på campuset, där jag bodde och delade rum med 20 andra kvinnor i en gemensam sovsal, men denne läkare visade sig inte vara så värst bra kvalificerad, vilket ledde till att jag efter en vecka transporterades till ett närliggande sjukhus. Där fick jag injektioner med antibiotika mot den aggressiva bakterien och efter några dagar på sjukhuset lugnade magen ner sig. Medtagen var jag, men diaréerna upphörde i alla fall.

En natt på sjukhuset kom det ett telefonsamtal från en av mina söner, som gråtande berättade att hans far dött … genom självmord! Här hände det något helt oväntat för mig: det är 30 år sedan jag och barnens pappa skilde oss men den sorg jag dök ner i var ofattbar! Jag upplevde den smärta och lidande han genomgick timmarna innan han utförde handlingen som skulle avsluta hans liv och massor av skuld sköljde igenom mig. Tårarna bara öste ur mig. Här låg jag nu i en sjukhussäng i Indien, helt handlingsförlamad, okapabel till något annat än att gråta! Mina tre barn, där hemma fick själva ta hand om sin chock över det inträffade, även om vi hade kontakt över telefon, naturligtvis.

Jag har alltid upplevt mig själv som en troende människa, men jag kände mig helt ensam där jag låg. Bilden av historien om mannen som såg fotspår i sanden fanns ändå i mitt huvud och det var till en slags tröst: Mannen såg hela tiden två par fotspår bredvid varandra under hela sitt liv, som en symbol av att Gud gick bredvid honom men under svåra perioder i sitt liv såg han att det bara var ett par fotspår. Han frågade då sin Gud: – Varför fanns du inte där när jag hade det svårt?

Gud svarade: Min vän, det är mina fotspår du ser. Under den här tiden bar jag dig!

Nåväl, efter några dagar på sjukhus fick jag komma tillbaka till campuset och sakta började jag deltaga i aktiviteterna i kursen, sm jag betalat 23 000 för att vara med om. Men tyvärr! Två dagar senare insjuknade jag igen i en FRUKTANSVÄRD influensa med en hosta som lungorna inte klarade av, helt enkelt. Var och varannan av kursdeltagarna (1 000 personer från hela världens länder) hostade sig igenom sessionerna och jag var en av dem.

Nu var jag så långt ifrån det vi kallar ”andlighet” man kan komma. I alla fall upplevde jag det  så! Kroppen orkade bara ta sig fram i ultrarapid och hostan tog knäcken på det sista av positivitet jag hade. Nu startade DET STORA DÖMANDET. OJ, vad mycket konstigt beteende jag såg omkring mig: De där ryssarna och kineserna som alltid ska vara först! Och varför är de där så lyckliga? Det finns väl ingenting att vara lycklig över!! Och så vidare …

Som jag tidigare beskrev krympte till och med min gudstro till zero! DET STORA TVIVLET flöt igenom hela varelsen och allt var ett enda stort lidande.

Den 23 december landade jag i Sverige igen med en nedstämdhet som hette duga: varför åkte jag? Åh, vad jag ångrar det! Den här andliga resan har inte gett mig någonting!

Men nu efter en månad här hemma och vinterkräksjuka en vecka, L  kan jag säga att jag trots allt är tacksam för att jag åkte, även denna tredje gång till Indien, även om det var helt andra lärdomar jag fick med mig i bagaget hem, än jag hade trott.

Jag är nerplockad på jorden, kan jag säga och förstår nu att alla de ”dåliga” egenskaperna vi tror oss ha (dömande, tvivel och så vidare) egentligen är ett kollektivt medvetande som strömmar igenom vårt varande och detta är inte ”JAG”. Som människor är vi som maskiner och det är inget att göra åt all den smuts som finns där. Vi kan bara se den, omfamna den med ömhet och inse att vi egentligen är något mycket, mycket större, som ser med ömhet på alla dessa brister.

Jag vet inte, om du som läser detta, kan greppa vad jag försökt förklara i min upplevelse, men jag måste skriva precis som jag känner: vi sitter alla i samma båt och vårt enda hopp är att få hjälp från det gudomliga, som när det genomströmmar oss, ger oss allt det vi behöver!

Jag vill avsluta med några ord från Amma, en av grundarna till Oneness University:

Slösa inte bort ditt liv med att söka perfektion. Ilska och frustration skulle vara resultatet av sådant sökande. Du kommer att förlora all frid. Vem i hela världen är perfekt? Trots alla dina ansträngningar, har du perfekta tankar? Även de mest transformerade människor har tvivel, rädsla och ilska som lurar i deras sinnen. Ta en titt på kroppen. Är den perfekt? Det mest aromatiska livsmedlet producerar stank när det rensas ur kroppen. Tänk lite längre. Kan du någonsin säga att du har gjort det perfekta beslutet eller har valt det perfekta tillvägagångssättet i varje given situation? Omöjligt. Vad är perfektion? Skapelsen i sig är bristfällig. Under miljontals år har naturen experimenterat med varje form av liv, inklusive den mänskliga kroppen. När själva skapelsen är så strukturerad – är inte ditt begär efter perfektion i människor och situationer en galenskap? Är du perfekt? Ge upp idén om perfektion. Allt är perfekt.

Med en ny ödmjukhet,

Rosie